bloggen har flyttat!

Bloggen har flyttat till tidningen VI

http://musik.viwebben.se

Vilken svensk skådespelare ser ut som ett monster

På väg till Gotland. Jag och grabbarna. Färjan visar en hyfsat familjevänlig svensk film som W, 4 år tittar på. Han är den ende av oss som hör ljudet via de enda nedpackade hörlurar som fanns i ryggsäcken. Det verkar inte vara någon barnfilm direkt så jag frågar: Vad handlar det om?". Pappa, han gubben, han som ser ut som ett monster, han, han ,han är arg på killen som är snäll."
Nej jag tänker inte säga namnet på den skådespelare som W så tvärsäkert gav ett monsterutseende, men när han sa det... så uppenbart. Barn ser saker.

"Den här flyter du i"

Jag spelade på Holmön utanför Umeå i söndags. Trevlig konsert i kyrkan med Jonas Knutsson och Erik Rydvall.
Resan dit var en mardröm. 45 minuter i hög sjö på öppet hav i en gammal färja som guppade omkring herrelöst som en plastanka i dyningarna.
Jag stod på däck och ville spy hela resan. Konsertens publik stod också där fullt medvetna om att det var just mig de snart skulle höra spela. Det hade känts jobbigt att kräkas i det läget så jag bet ihop. Räknade minuter, sekunder, får, moln och allt bara för att få tiden att gå. Jag kan inte ens skriva om det här utan att få dieseldoften i näsan. Konserten gick bra och efteråt visade det sig att jag skulle få egen transport tillbaks till fastlandet. En kille hämtade mig med sin pickup vid kyrkan och framme vid kajen slängde han åt mig en överlevnadsdräkt med orden: "Den här flyter du i", samt de illavarslande frågorna: "Har du med dig stövlar?" Och: "Är du van att åka båt?". Jag säger som Eilert Pilarm: "He' ä' mycke' glamour i showbis".

Lars Noréns dagbok

Jag bläddrar i Lars Noréns utgivna dagbok och det går inte att sluta läsa.
15 sep 2002 skriver han om sitt dåliga samvete gentemot sin dotter och att: "Jag måste anstränga mig mer. Slappna av så att jag får kraft." Sedan kommer det. Kort, komprimerat och brutalt sant: "Kärleken har ingen glädje av vilja. Bara närvaro."

Chapter Two i Dublin

Måndag 14 juni kl 14.00. Nisse, Phil Lynott och jag i Dublin.Vi (Phil var inte med) spelade musik till begravningsölen när svenska ambassaden slog igen. Som vanligt vid sådana här cocktailpartyn var det ingen som lyssnade. En generalkonsul kom fram och pratade med Nisse en stund, vände sig sedan mot mig och sa: "Hey mate, did you see the concert?" "Best musicians I have ever heard" svarade jag.

Karlsson på taket

Astrid Lindgrens sagovärld fascinerar min 4 årige son, och sedan några månader tillbaks har han tagit vad som funnits till hands för att göra en rygg-propeller. I morse kom så till slut frågan: " Pappa, hur är det egentligen med Karlsson på taket, jag menar inte i sagoheten utan i världen. Jag måste få veta"

Alla ska vara egna företagare

Alla vara egna företagare. Det är lösningen på allt, halleluja och amen. Samhället tvår sina händer och överlämnar medborgarna till f-skattsedel och organisationsnummer, att själva sköta sitt pensionssparande och arbetarskydd. Det är en lysande idé om man ser landet som ett bolag med anställda. Egna småföretagare sjukskriver sig nämligen aldrig, det har man inte råd med.
Nu står konstnärer och musiker på tur och några av dem som styr och ställer med kulturpengarna börjar yra om lyckan med att driva egen firma, och vikten av att kunna marknadsföra sig.
Det är inte bara dumt, det är cyniskt, och som alla idiotier sprungen ur total okunskap. En skrivbordsidé av människor som vill väl men tänker fel.
Att sköta ett litet bolag är en sak för sig. Det kräver planering och en kreativitet som inte har något med konstnärlig talang att göra. Marknadsföring är också en verksamhet för sig mycket långt ifrån musikalitet eller formsinne.
Lika lite som man kan begära att jazzmusiker ska binda sina egna böcker eller operera sin egen blindtarm, kan man förvänta sig att de skriver eget reklammaterial eller begriper vad ”resultat efter finansnetto” betyder. När människor som tidigare av diffusa politiska skäl varit emot eget företagande plötsligt upptäcker fördelarna tycker man att detta är lösningen för alla. Ordet ”entreprenör” är plötsligt lika fint om inte ännu finare än ”solidaritet” och man tror det fungerar oavsett man är rörmokare, skriver dikter eller producerar reklamfilmer. Tänk så bra det hade gått för Edith Södergran om hon bara haft lite mer entreprenör i sig! Visst är det bra om folk startar egna firmor men precis som med aktiespekulerande, är det en katastrof att uppmuntra till det, jag talar av egen surt förvärvad erfarenhet. Den första tiden blir man helt upp i gardin av nyvunnen rikedom när de oskattade pengarna väller in i bolaget. Man jublar ända tills det ska betalas sociala avgifter, skatt, moms och något de flesta har - på vilken anställning som helst men aldrig tänker på - en tjänstepensionsförsäkring. Men det går inte, pengarna räcker inte till eftersom man inte har vett att ta betalt.
”Lyss till klangen från min gitarr. Hur flyhänt mina fingrar smeker fram de ljuvaste toner, köp en skiva, endast 160 kronor. Okej då 100… 50… snälla 20 spänn för fan, jag behöver verkligen pengarna” När man säljer sina tavlor eller sin musik säljer man sig själv, det är så det känns. Och det är i stort sett omöjligt eftersom de flesta konstnärligt begåvade människor dessutom upplever sig som bedragare som väntar på att vilken dag som helst bli avslöjade.
Jag kan inte langa fram någon elegant lösning men det vore fint om vi som bidrar med miljarder kronor i kulturstöd varje år fick lite erkännande för det. Vi som repeterar tre dagar med storband som någon knäppgök satt ihop för att han precis som vi drömmer om vackra klanger. Vi åker tunnelbana med trummor, kontrabasar och saxofoner. Lånar notställ och bär ljudanläggning till någon industrilokal arbetarskyddet skulle gjutit in i blysarkofag om de sett den. Så spelar vi en konsert på Jazzklubb Fasching och även om det är utsålt finns inte en chans i helvetet att det ska gå runt. Inte om det vore för att vi gladeligen spelar för en femhundring.
Vi som subventionerar våra egna löner med 95 procent, det är vi som är kulturstödet.